Brännässla – från krigstidens tygfiber till dagens matväxt

Brännässla är en av våra mest kända vilda växter, ryktbar för sina brännhår som ger den klåande, stickande känslan vid beröring – en försvarsmekanism växten utvecklat mot betande djur. Brännhåren innehåller bland annat myrsyra, vilket är orsaken till reaktionen på huden.

Traditionell användning

Rot, stjälk, blad och blommor har alla använts inom äldre örtmedicinsk tradition, där nässlan räknades bland de mer betydelsefulla medicinalväxterna i Norden. Det är viktigt att skilja på denna äldre folkliga tradition och vad som är vetenskapligt fastställt idag.

Nässlans långa historia som fiberväxt

Innan bomull blev vanlig användes nässelfiber för tygtillverkning i stora delar av Europa i århundraden. Under första världskriget, när bomull var brist på grund av handelsblockader, återupptog Tyskland storskalig odling av nässla för att tillverka uniformstyg.

Som mat

Unga nässelblad, skördade på våren innan växten blommar, kan tillagas ungefär som spenat – tillagning gör att brännhårens verkan försvinner. Nässla används traditionellt i soppa, som fyllning i paj, eller torkad i müsli och bröddeg.

Vad nässla innehåller

Nässla innehåller klorofyll, järn och flera vitaminer, samt aminosyror.

Skördetips

Passa gärna på att skörda nässlor på våren när de får sina första skott – använd sax och handskar för att undvika brännhåren.

Användning

Brygg 2 tesked torkad nässla till en kopp kokande vatten, låt dra 5-7 minuter. Nässlepulver går även att blanda i müsli, bröddeg eller äggsmet. Vårt nässlepulver är ett exempel på hur det vanligtvis säljs.